Dokumentärfotografisk metodik måste vara baserad på kunskap om motivet, har fotografen Sune Jonsson sagt i en av sina böcker. Och att fotografering är en konstform som beskriver omvärlden utifrån en personlig vision, och grundar sig på djup kunskap och stark inlevelse.
Det är detta Håkan Eklunds tredje bok handlar om: egna och andras dokumentärfotografiska ambitioner och erfarenheter. Som tonåring sparade han ihop till en systemkamera; våren 1968 var kameran den första av sitt slag i hans hemby. En investering som kommit Håkan Eklund till nytta under mer än ett halvt sekel; senare också som fotolärare och -kursledare.
För att förstå och uppskatta nuet, måste man veta något om det som hänt tidigare. Det gäller också ett lands historia. Den här boken har skrivits medan Putins skamliga Ukrainakrig fyller medierna med dagliga frontrapporter - som också påverkat bokens innehåll: ett motsvarande anfallskrig höll i tiden på att kväva vår egen frihet; i boken berättar några frontveterander hur nära avgrunden vi var 1944.
Ur kriget föddes också Yrjö Kokkos Lapplandslängtan - till lugnet, naturen och fåglarna i väglöst land. Under sex vårar sökte han häckande sångsvan i Fjällappland, dit de sista paren hade sökt sig undan förföljelse. Ingen hade någonsin fotodokumenterat häckande sångsvan i Finland - eller i Sverige. Vären 1950 lyckades han. Uthålligheten resulterade i en bok som tog det finska folket med storm; förföljelsen upphörde och den vita och graciösa sångsvanen utsågs småningom till Finlands nationalfågel.
Igen - vägen var mödan värd.
Boken avslutas med en intressant fallstudie. Fotografen Kaj Dahls skärgårdsdokumentation av den sista generationen fastboende fiskarbönder, skulle bli hans livsverk. Den ambitionen krävdes i mitten av 1970-talet, när han väl kommit i gång. Kanske rynkiga och väderbitna fiskargubbar i gummistövlar ute på avsidesbelägna öar inte ansågs representera det finlandssvenska narrativet - som kulturfolk?
