Jag hade väntat på detta ögonblick, födelsen, när jag äntligen skulle få andas friskt och börja reda mig själv.
En pojke föds. Han vet redan allt, vecklas ut till en reslig karl i fotändan av sängen där han kom till världen för en stund sedan, skakar av sig det slemvåta som omgett honom under
den långa tiden inuti Mamm. Han tar sig till kyrkbyn, börjar arbeta på bank. Efter en evighet eller bara ett ögonblick, när han sett ynglingarna, kojbarnen, tanterna, bankdirektören, allt knapert och eländigt och ledsamt och all längtan som vibrerar mellan människorna, återvänder han till hemmet. Vid plogen i lidermörkret möter han Papp. Denne är ung och stark och kan se pojkens hela liv, alla dagar och dagarnas skiftningar.
Boholms språk är alltigenom organiskt, skälvande och egensinnigt. Tiden är inte linjär utan cyklisk, känslomässig, och brunnen hon öser ur svindlande djup.