Med huden som filmduk
Det här är en essä om hudens betydelse, konkret och symbolisk. I tolv berättelser med denna kroppens kappa som spegel och kontaktyta gör skriftställaren nedslag i gränslandet mellan fantasi och verklighet, mellan minne och glömska. Det är inte en beskrivning av yrkesframgång och världsliga prestationer utan framförallt en berättelse om själens tidvis svårnavigerade framtryckning i tid och rum. En av bokens centrala utgångspunkter är att människan i första hand är hud, att kropp, själ och ande är sammanfogade och tar gestalt i detta kroppens elastiska skal som ständigt ändrar skepnad och förbryllar, lockar och förhör.
Mao Lindholm är skriftställare, bildskapare och melodimakare.
