Efter debutsamlingen Ansiktet mot muren (1978) kommenterade en bekant, att mina nonsensramsor typ Blir det dimma / blir det regn, / inte simma / jag har vagn och Det är hask / med mask / att meta / i slask var bättre. Även om det är roligt att rimma ramsor, snirkla sonetter, lirka limerickar blev jag ganska konfys och förstås smått stött.
Men å andra sidan fick jag upp ögonen för poesins mångsidighet, oanade möjligheter och att dikt som dikt inte passar alla. Det finns lyrik för dig och det finns lyrik för mig. För att man tycker om fotboll eller judo eller isdans behöver man inte vara intresserad av sport över hela linjen.
Haiku-formatet intresserade mig redan då, men mera som lek - en språklig motsvarighet till sudoku. (Jag har till och med roat mig med att svara i svenska Yles kommentarsfält med haikun, men det sågs inte med blida ögon.) Marshall McLuhan - han som på 1960 talet myntade begreppet ”Global Village” - var inne på rätt spår då han deklarerade att mediet är budskapet. Det är bara att koppla upp sig, dyka in i nätet, surfa på sociala medier, för att inse att så ligger det å andra sidan till. Och vad litteratur beträffar kan till exempel skillnaden mellan tryckt bok och talbok eventuellt på sitt sätt påverka hur litteratur skapas.
Också haikun är ett medium som formar innehållet. Själv har jag närmast lagt an på att skriva enligt stavelseformeln fem - sju - fem och undvikit de andra kraven som ligger bakom en traditionell, äkta haiku. För en person som tenderar att bli alltför mångordig, spretig, luddig i kanterna har det varit en befrielse (”sekundär frihet”) att ha ett mått som styr innehållet, tvingar till fokusering. Med sjutton stavelser som morot och piska är det lättare att leva upp till klichén ”kill your darlings”, att dyrka upp nötskalet.
