Vi har den alla - en filmprojektor inbyggd under pannloben. Där pågår ständigt en lång rad förevisningar i de mest skilda ämnen och stilar: dokumentärer, krigsfilmer, äventyr, komedier, farser, romantik - ibland allt i en enda salig röra men ännu oftare i nästan renodlade former. På minnets och sinnenas scen går ridån sällan ner, i själva verket pågår där samtidigt en lång rad skådespel, mer eller mindre dygnet runt. Den inre biografen - en tidsmaskin och en själsspegel, en samlingsplats för många under huden.
Magnus Mao Lindholm har länge fascinerats av dramaturgin och rollprestationerna i denna privata biograf. Som ryckiga bildsekvenser i filmens barndom rör sig gårdagens händelser i skriftställarens hjärna och hjärta, inte sällan glasklara och självklart framåtsträvande. Men ännu oftare väcker enskilda filmavsnitt en mängd frågor - vad? vem? vart? hur? Och det är i det läget som manusförfattaren också förvandlas till filmregissör, koreograf, scenograf och till och med filmkritiker. Men rollfigurerna behåller han, trots att skådespelartalangerna är av högst varierande kvalitet. Den allt överskuggande frågan är dock: var går gränsen mellan fantasi och verklighet? Och vem är det som sist och slutligen spelar huvudrollen?
